Gunnar Pettersson: PRESSYLTA REDUX

Arkiv: mars 2008

Måndag 31 mars 2008 - : - Till ojämnhetens lov

Det finns en vanföreställning som säger att en konstnärs livsverk, kanske särskilt

författares, vinner i kvalitet ju sparsammare hans/hennes produktion är. En riklig

produktion får, nolens volens, något av svada över sig, av brist på disciplin och

discrimination, av både emotionell och intellektuell högljuddhet. Det innebär på

sätt och vis att välkomna ojämnheten med öppna armar.

Själv har jag svårt att se något direkt fel i att vara riklig och ojämn, och jag vill

föra två utmärkta bevis till min plädering. Det ena är från filmen och heter Rainer

Werner Fassbinder. Det andra kommer från lyriken och går under namnet John

Ashbery, en man som - med Stephen Burts lyckliga fras i senaste TLS - ”skriver

dikter fortare än de flesta av oss hinner läsa dem.” Jag kan för tillfället inte komma

på någon bättre rekommendation.

Fredag 28 mars 2008 - : - Now it can be told

Hurdana var oddsen för att Aftonbladets nya kulturchef skulle bli en kvinna? Rätt

smala, skulle jag tro. Det är alls inget uttryck för nån slags fientlighet att konstatera

att få könsval väl varit mer förutsägbara än detta. Tänk er reaktionen om det blivit

en man: Maja Lundgren börjar polera Lugern, Åsa Linderborg målar plakat, Erik Wijk

tvättar penslar.

Nånstans har jag ett mail från Håkan Jaensson, det var strax efter jag blivit klar

med Ericssonboken, 99/00-tiden, när jag ville ha lite miljöbyte och börja skriva om

levande människor igen, så jag erbjöd AB-kulturen mina ovärderliga tjänster (”Easy,

but not cheap” var dealen jag la på bordet). Njae, svarade Håkan och harklade sig

mellan raderna, du är nog lite för mycket åt det - vaskamansäja - manliga hållet,

och - jaduvet - lite d’un certain age... Det kändes lite grand som första gången nån

kallade mig ”farbror”, det var en liten kille på Guldmyntsgatan som ville veta vad

klockan var. Jag var väl sexton.

Och en fråga vi ställt oss ända sedan 1968 har äntligen fått sitt svar: Hur krossar

man USA-imperialismen? Svar: Börja deala i euros istället.

Onsdag 26 mars 2008 - : - Vad som kunde varit (twice)

Författaren Jonathan Goodman dog för inte så länge sen; Guardian har en runa

idag (här Times runa; här en bibliografi). Goodman var en slags grand seigneur

bland dom som skriver böcker i vad man kan kalla kvalitetsändan av ”true crime”;

en av de absolut främsta bland historiska efterforskare (han hittade Dr Crippens

hemliga älskarinnas barn, för jösse namn...); och hans böcker kännetecknades

bland annat av att fotnötterna var minst lika intressanta som huvudtexten, vilket

aldrig är fel för oss som har Flann O’Brien som babord lysboj i litteraturens guppiga

hamninlopp.

Jag kom i kontakt med Goodman när jag skrev Ericssonboken. Ericsson beskriver

i en självbiografisk roman en serie händelser på Long Island, utanför New York,

som stämde märkligt väl överens med en olöst mordgåta Goodman skrivit om i

en av sina mest prisade böcker, ”The Passing of Starr Faithfull” (1990), om mordet

på en ung societetsdam på 1930-talet. Sammanträffandena var tillräckligt många

för att både Goodman och jag skulle börja spekulera, brevledes, om Ericsson

verkligen bevittnat något substantiellt. Men till slut tog tvivlen överhanden och

jag lade, om än lite motvilligt, Starr Faithfullspåret till handlingarna. Ah well...

PS (18:40): Gamle vännen Bosco ringde just från Emirates Stadium. Hans band

ska spela i VIP-loungen i halvlek Sverige-Brasilien. Bosco får betalt för att kolla

matchen. -”Är du avundsjuk, eller...?” sa han. -”Nä’rå,” sa jag.

Tisdag 25 mars 2008 - : - Gnällhögern igen...

Lite sent omsider att uppmärksammas, kanske, men det är så vi handskas med

världen här på Pressylta numera: sakta men säkert. Ulrika Kärnborg skrev alltså

i DN i förra veckan vad de flesta sansade människor dragit som slutsats sedan

några år tillbaka, även dom av oss som lever ”in the embezzlement”, som det

heter: att den borgerliga opinionen är den materiellt och ideologiskt dominerande

i Sverige, och har varit det ett bra tag. Den dominansen är en av anledningarna

till att jag gärna tänker på dom som ”gnällhögern”, när dom klagar över en vänster-

opinion som i deras ögon uppenbart framstår en fullkomligt oövervinnerlig hegemon

(och särskilt när dom klagar över det i tidningar som åtnjuter statligt presstöd...).

Men vad som slår en när man väl konstaterat detta är ju vilket fenomenalt lågt

självförtroende den borgerliga opinionen fortfarande har, därinne där den sitter

i skuggan av denna självupplevda hegemon. Man får gärna det intrycket därför

att den ofta är så defensiv i sin polemiska ”posture”, ett på samma gång skyggande

och armviftande kroppsspråk som jag för min del kommit att förknippa framför

allt med tidningen Axess generellt (”Många tycker mycket om Axess”...), och dess

bloggare specifikt (”Det röda bönemötet”... jag menar, ärligt talat...).

Jag tror det i sin tur är just därför som gravt komprometterade kommunistnästen

typ Sveriges Radio och Sveriges Television så begeistrat kastar sig över borgerliga

skribenter och kommentatorer som Per Gudmundson, när såna som han äntligen

dyker upp, dvs. människor som inte bara är någorlunda avslappnade i sin

konservativa posture, kroppsligt och själsligt, utan som dessutom kan skriva och

- Gott sei Dank! - har sinne för humor (Sahlin/Antarktis-riffet i morse ströp nästan

ihjäl metaforen på vägen in, men överlevde tack och lov...). Eller med andra ord,

man behöver inte längre rulla ut Stig Strömholm när man vill ha en borgerlig

opinion uttryckt med subjekt, objekt och predikat. Och det är väl något att fira,

även för dom av oss kämpar för den knarkliberala arbetarrepubliken. Eller hur?

Måndag 24 mars 2008 - : - Till frågan om hans gråa flaggor

”...his gray flags...” Hade jag haft tid, ork och pengar över efter elräkningen så

skulle jag nu gått och köpt en flygbiljett till New York för att se ”Jasper Johns:

Gray” på MOMA, varöver man kan läsa en snålvattnande recension i senaste

NYRB. Det är kanske ingen överraskning att skribenter tenderar att gilla Jasper

Johns eftersom han är vad konstkritikerna kallar - med bara skuggan av en hint

of condescension - en så pass ”litterär” målare. Men jag tror dessutom att det har

med det rena hantverket att göra, som för övrigt ofta också är fallet med den

samtida amerikanska poesin, enligt min mening. Vi Bachmänniskor - till skillnad

från er Mozartvarelser - blir nämligen lätt förförda av ett gott hantverk. As the

bishop said to the actress.

Söndag 23 mars 2008 - : - Right-on, man...

Alltså, Bertil Torekull och jag, vi är så här va... Han skrev i gårdagens DN Debatt

om Gregor Nowinskis journalistiskt undermåliga Wallenbergdokumentär i fjol. Jag

kritiserade den (se Pressylta 9 januari 2007) från andra utgångspunkter än Berra

gör, men faktum kvarstår att, som jag påpekade när det begav sig, ska man göra

ett journalistiskt jobb om Wallenberg så gör man antingen ett ordentligt jobb eller

också skiter man i det. Allt annat = waste of time.

Och Robert Fisk, av alla människor, skriver i Sindy idag om ”neutralitetens sanna

värde”... (Eh?) Det handlar alltså om Irland/Mellanösterntropen igen.

Så är det ju klart som korvspad att man ska hälsa Det dunkelt sagda välkommen

(tillbaka). Som det heter både på tyska och engelska: se ”links”...

Fredag 21 mars 2008 - : - Teknikhörnan 2 - update

Nu har jag malplacerat abbrovinscherna och skruvat åt snyftventilerna i nedre

sängkammarens flaskaggregat, och till min stora förvåning fått godkänt av en

så kallad ”rss-validator”. Nu ska tydligen mitt RSS fungera igen. Vilket jävla

palaver, dock... Jag återkommer när funktionsgraden bekräftats i andanom

(v. 2.0).

Onsdag 19 mars 2008 - : - Teknikhörnan +

Nånting kraschade i raviolin häromdan och sen dess är det alles kaputt med RSS.

Jag har langat in en ny ikon därnere till vänster, men man verkar inte kunna

prenumerera från den. Shit. Jag står som vanligt rätt konfys inför såna här

spörsmål, så om nån vet hur man fixar till det på ett lätt och behändigt sätt,

hör gärna av er.

Egentligen vore det ju enklare om ni alla trettiåtta kom hem till mig nån två-tre

gånger i veckan och hämtade utskrifter på mina senaste postningar, på 100%

recycled paper, dessutom (så det vore också miljövänligt och bra...), ta då bara

buss 30 från Euston och kliv av vid hållplats Cecilia Road i Hackney, och så...

Ja, nej, kanske inte, ändå...

I despair.

PS: Det kan hända att ni som prenumerar med RSS helt enkelt får gå till

www.bloglines.com och där skriva in hela Pressyltaadressen en gång till för

att få det att funka igen.

PPS: Det kan också hända att jag vinner hundramiljarder på Lotto på lördag.

Tisdag 18 mars 2008 - : - Kort sagt

För er sportfanatiker därute. Här är nånting mycket, mycket tänkvärt: fotboll för

schizofrena. Det finns massor man skulle kunna säga om detta. Men jag tänker

inte säga nånting alls.

Det är väl inte världens mest attraktiva karaktärsdrag att få sig tilldömt £24 milj.

och sedan göra självömkan till sin första offentliga reaktion, men Heather Mills har

i alla fall rätt i det att det engelska rättssystemet inte gillar litigants-in-person, dvs.

när man - ofta utan att ha något annat val - sköter sin egen plädering i civilmål.

Det är, som hon säger, en klubb: den engelska rättvisan har sina medlemmar och

sina icke-medlemmar. Det lärde jag mig om inte annat i det rättsfall man kan läsa

om i vänsterkolumnen. Nuff said.

Ett gammalt konundrum väcks med en understreckare om Kurt Atterberg från i

torsdags (som jag just läst, sorry: det går inte fort nuförtiden...). Bör man sluta

tycka om De Fåvitska Jungfrurna för att Atterberg var en skit? Jag tror svaret

faktiskt måste bli ja.

Nuff said.

Måndag 17 mars 2008 - : - Tidnings-Nytt

Ja, nånting fick dom ju säga... Gårdagens helsidesledare i Observer på femårs-

dagen av Irakinvasionen, som tidningen alltså helt och fullt och kontroversiellt

ställde sig bakom, är väl det närmaste en tidning kan komma att sätta händerna

i vädret och säga ”Big mistake”... En tredjedel av utrymmet ägnat argumenten

för, två tredjedelar argumenten mot, avslutat med ett lite pliktskyldigt förslag

att ”liberal interventionism” kanske inte är heldöd som tanke, bara hjärndöd.

Texten andas ju också, mellan raderna, en viss lättnad över Roger Alton inte

är chefredaktör längre, och Kamal Ahmed inte längre hans Deputy Dog... Alton

var/är enligt alla uppgifter en lysande tidningsman - Observer är nästan ensam

om uppåtsiffror i upplagan på den brittiska marknaden - men också en lättledd

politisk kretin.

Det är som den alltid läsvärde Andrew Brown säger (se postning nr 2 och 3 i

länken): man får börja läsa Financial Times för att få reda på hur verkligt allvarlig

den globala finanskrisen är.

Vill man däremot veta allt om Melodifestivalen så är det ju DN Kultur som gäller.

Sheeesh... Jo, jag vet att det måste heta ”Kultur & Nöje” nuförtiden, men vad

skillnaden mellan detta och drevjournalistik är, det vet int’ ja’.

Lördag 15 mars 2008 - : - Lördagsserien ”Mysteriet vid Lűtzen”, del 3.

Det finns ännu en beaktansvärd fråga som sällan ställts, än mindre besvarats,

vare sig hos Englund eller annorstädes (med reservation för missar). Varför ser

man sällan eller aldrig några tecken på högadelns (högst befogade) klagomål på

de enorma krigskostnaderna, främst i form av knektutskrivningar, som allvarligt

drabbade verksamheten på deras gods? Varför framstår överhuvudtaget relationen

mellan kungen och högadeln som praktiskt taget friktionsfri under det tyska kriget?

Det finns all anledning att tro att konflikterna mellan kungen och högadeln var både

allvarligare och mer djupgående än den offentliga historieskrivningen vill tillstå.

Krigskonstnaderna hör nämligen intimt samman med ett större spörsmål: vilken

var egentligen kungens långsiktiga, strategiska målsättning i kriget?

Titta lite närmare på två faktorer. För det första var den katolske kejsaren av

Romarriket vid det här laget gammal och skröplig, och de furstar som var lite

om sig och kring sig gick naturligtvis och funderade på vad - och vem - som efter

Ferdinand skulle följa. För det andra, om man studerar GIIA:s agerande under

kriget finner man snart hur anmärkningsvärt mån han var att knyta så många

tyska kurfurstar till sig som möjligt. Varför? Svaret finns i prefixet ”kur”. Kur-

furstarna var de elektorer som utgjorde kurian. Och kurian valde kejsare.

Gustaf II Adolfs planer på att bli protestantisk kejsare av det heliga tysk-romerska

riket är inte alls en orimlig tanke. Motiven bakom en sådan ambition behöver

knappast bokstaveras, men han hade förstås också ”the means and the opportunity”.

Och de förra, medlen, stod alltså huvudsakligen den svenska högadeln för. Det tar

kanske en stund att vänja sig vid tanken på det svenska deltagandet i trettioåriga

kriget som en extremt dyr och extremt blodig valturné å kungens vägnar. Men den

stunden kan vara värd att ta.

Betänk därefter följdfrågan. Vad skulle den svenska högadeln få ut av GIIA som

europeisk imperator? Ja, ingenting som stod i rimlig proportion till omkostnaderna,

är väl det minsta man kan säga. Men något annat, och större, stod också på spel:

Sveriges framtid som territorialstat. Vad var det som sa att de svenska gränserna

var huggna i sten för evig framtid, särskilt som del av ett i furstendömen uppsplittrat

Europa? Det fanns all anledning att befara att, med GIIA som kejsare, Sverige, som

vi känner det idag, skulle upphört att existera och i stället splittrats upp på en rad

småstater som kunde delas ut till förtjänstfulla ämbetsmän i det nya romerska riket

Europa.

I skydd av dimman, en statsvälvning i det tysta, sålunda. Sverige stod bevarat som

territorialstat.

Och är det inte just här, med trettioåriga kriget, som Sveriges två makteliter - ”den

statsbärande/politiska sfären” och ”den militär-industriella sfären”, för att nu använda

ett par rätt trubbiga men sammanfattande begrepp - för första gången träder fram;

den första egentliga konflikten dem emellan? Det är en lockande tanke, för i så fall

träder de ju fram som en logisk följd av just det stats- och nationsbygge som under

GIIA och Axel Oxenstierna håller på att finna sin mer eller mindre definitiva form;

alltså just när det moderna Sverige blir till, under 1600-talets första hälft.

Och vidare, mordet på Gustaf II Adolf hade förstås inte bara med bevarandet av den

nya nationalstaten att göra, det handlade ju också i allra högsta grad om det stor(makts)-

politiska väderstreck i vilket Sverige borde vända sig. Å ena sidan ett Sverige suveränt,

starkt befäst gentemot syd och öst. Eller, å andra sidan, ett Sverige i oheliga allianser,

vars statschef ger sig ut på storvulna kontinentala äventyrligheter. Som det brukar heta

i en del kretsar: nationens öde står på spel.

Just den här ”väderstreckskonflikten” - som naturligtvis har helt och hållet med Sveriges

geopolitiska position att göra; blicken mot öster versus blicken mot väster - är av central

betydelse för förståelsen av de dynamiker driver vår dubbelelit, både historiskt och i nutid.

(Den som vill fundera på kalla kriget, på ubåtskränkningar och på Olof Palme i det här

sammanhanget får naturligtvis göra det. I couldn’t possibly comment.)

Och det kanske dessutom var just med trettioåriga kriget och det svenska statsbygget

som konflikten mellan de två makteliterna inte bara uppstod, utan till slut också ”löstes”

på ett för oss numera mycket välkänt sätt. Det är ju inbyggt i vårt samhälleliga DNA att

politiska omvälvningar, stora som små, företrädesvis sker i dimma och dunkel. Silence

is golden. Inga storordiga proklamationer från regeringskansliets balkong. Inga ömt

bevarade kulhål i postkontorens väggar; inga gator som heter ”25:e Maj-Avenyn” och

liknande. Med andra ord - and you know it makes sense - ingen öppen konflikt.

-”Vilket Sverige? Det ’politiska’ eller det ’militära’?” utropade en gång en hög amerikansk

tjänsteman vid den militära underrättelsetjänsten, när fredsforskaren Ola Tunander

frågade honom om Sverige till en början ställde sig positivt till underrättelsesamarbetet

med USA under kalla kriget. -”Militären ville att vi skulle komma så snart som möjligt!”

tillade han förtjust (se Tunanders papper för The Nordic Countries in the Shadow of the

Cold War, Dansk Udenrigspolitisk Institut, 5.-7. marts 1998).

”Vilket Sverige?” Det är vad man med en mer teknisk term kan kalla en jävla bra fråga.