Pressylta Redux
Arkiv: November 2005


Onsdag 30 november 2005 - : - Delrapport

Flytten: nästan klar, det mesta har gått, vi flyttar in (dvs sover där) från i morgon.
Sedan en dag till med skåpbilen för dom sista grejerna. Bredband installeras
torsdag nästa vecka, så fram till dess blir det nog lika sparsamt med inlägg på
Pressylta som det varit de senaste tio dagarna. Men håll ut. Vi återvänder i fräsch
och nyinstallerad Hackneyversion.

The trial: I am not yet sure what, if anything, I'm allowed to say about the proceedings
at this stage. So I'm not going to say anything. I will find out what the legal situation is,
though, and as soon as I know whether I have a green light or not, I promise you will
be the first to know.


Fredag 25 november 2005 - : - Det. Är. Ett. Helvete.

Att flytta, alltså. Och sen rättegången. Otroligt. Jag hoppas kunna skriva om det nån
gång. Kom tillbaka då och då, jag kanske skriver nåt om jag har tid. Jag har aldrig
varit med om nåt liknande. Otroligt.
 


Lördag 19 november 2005 - : - "Lugnet före stormen"...

...är titeln på den här helgen. Ska inte göra ett dyft. Titta på matchen om en stund.
Äta mat, dricka rödvin, läsa tidningar. Sen bryter helvetet löst. På måndag och tisdag
sitter jag i rätten hela dan (ska berätta mer när det hela är över). På onsdag börjar
vi flytta: vi tänker ta det hela rätt tranquilo, det kommer väl att ta fyra-fem dar allt
som allt (om nån av Pressyltas läsare råkar befinna sig i London så får ni gärna hjälpa
till och bära - och ta med tomlådor!). Sen gäller det att bredband och alltihop funkar
som det ska där borta i Hackney för att Pressylta ska kunna reduxa i vanlig ordning.
Men får vi väl upp, som planerat, soffan och köksbordet till tredje våningen via
balkongen med rep och talja så borde vi ju kunna greja en internetuppkoppling
också. Piece of piss, som dom säger. Hasta luego.


Torsdag 17 november 2005 - : - Mer pedanteri (eller heter det "pedans"?)

Jag fortsätter lite på gårdagens tema, och presenterar här fyra språkmysterier...
(i alla fall för mig).

1) I uttryck som "han kom springandes", "hon kom dragandes med" - var i herrans
namn kommer s:et i springandes/dragandes ifrån?

2) På spanska, varför heter Algeriet "Argelia" och inte "Algeria", när dom ändå har
så många arabiskhärledda ord som börjar på al-? (Är det språkhistoriens enda
exempel på dyslexika?)

3) Duga - duger - dög - dugit  |
                                   dugt   - vilket är korrekt?
                                   dögat |

4) (a) "Han var inte bara en duktig pizzabagare, han var också..."
    (b) "Han inte bara var en duktig pizzabagare, osv..."
   Varför tycks ordföljd (b) ha blivit norm på svenska? (Inte bara ser man det i pressen,
   jag blev "rättad" från (a) till (b) av en redaktör för inte så länge sen...)

Den som först skickar in de trovärdigaste svaren på alla fyra frågorna vinner, ähm... nånting.

("Pedans me' Karlstadtösera"... Och motsatsen heter följaktligen "impedans")

Update 1:

Håkan L. skriver om fråga 1 att det finns en betydelseskillnad i de där verben med och
utan 's': "formen med -s upplevs som starkare, mer betonad, och därför kan den användas
för att beskriva något som (den talande tycker) är tjatigt, omständigt, något som hänt
många gånger tidigare". Och det är helt på spiken. Men, ånyo, var kommer s:et ifrån?
Är det världshistoriens enda genitiv-s på ett verb?

Och, som HL också säger, det heter förstås "dugt". Ibland får man helt enkelt ta om
grundkursen igen, så är det bara.

Update 2:

Undrar om jag ändå inte hittat en ledtråd i det där med genitiv-s. Det handlar ju om
gerundium, som i en enkel handvändning kan bli verbalsubstantiv: "ett förfärligt
springande", "ett oändligt dragande". Och på substantiv kan man, som brukligt är,
sätta genitiv-s. Men hur det ena då hänger ihop med det andra, det är tills vidare en
annan femma. Om inte nån grammatiker bland Pressyltas läsare vet bättre.


Onsdag 16 november 2005 - : - Retoriskt pedanteri

Jag vet inte om detta förekommer på svenska också, men i både brittiskt och
amerikanskt talspråk finns en ganska kufisk (och någorlunda senkommen)
företeelse som retoriker kanske skulle kallat 'casual formality' eller 'archaism
lite' eller nåt (Malte vet säkert vad det heter på grekiska). Det förekommer på
främst två områden, film och fotboll. Amerikaner refererar ofta, särskilt under
Oscarsgalan, till filmindustrin som "the motion picture industry" när ju bara "the
movie industry" skulle dugit lika bra. Engelsmän, särskilt kommentatorer, säger
ofta saker som "XX can receive a football and he can pass a football" och "they're
dominating this football match" (båda direkta citat från Sky Sports igår kväll) när
ju bara "ball" resp. "match/game" skulle dugit lika bra. (Heter det verkligen "dugit"
förresten? I'm going mad here...).

Så vad är det som händer här? Tre alternativ: (1) Två nöjesindustrier försöker
lägga på en veneer of respectability, en låtsas-dignitet, genom att använda den
längsta möjliga och mest formella frasen de har till hands; (2) Man gör det för
att insinuera att talaren vet vad han/hon pratar om, därför att det visar att han/hon
gått tillbaka till grunderna, till det faktum att film är rörliga bilder och att en fotbolls-
match inte är en, säg, gyttjebrottningsmatch; (3) Det betyder ingenting alls.

Jag lutar nog, vid närmare eftertanke, åt (3). Ah well, ho hum.


Tisdag 15 november 2005 - : - Diversehandel

• SARTS lägger ner. Det var synd. Och kanske inte helt lättförståeligt i så måtto att
en av anledningarna tycks vara att de blivit för relevanta, för seriösa. Det är i alla
fall inte något som kommer att drabba Pressylta, var så lugna, vi seglar vidare i
irrelevansen, helt oseriöst och dikt bidevind, mot nya hamnar!

• Seriös och relevant är däremot George Monbiot varje tisdag i Guardian. Obligatorisk
läsning. Idag om kemiska vapen i Irak, och lögnerna därom.

• Hitchens i Slate idag argumenterar bl.a. att det vore otänkbart att några irakiska
flyktingar från Saddam skulle kunnat lura västvärldens alla underrättelsetjänster om
att det fanns kem-bio-nuk-vapen i Irak. Och det låter ju rätt rimligt, om det nu inte
vore för det att det var just det underrättelsetjänsterna och deras politiska uppdrags-
givare ville höra. Information är ju handelsvara som allt annat: tillgång och efterfrågan,
skillnaden mellan pris och värde, och allt det.


Måndag 14 november 2005 - : - Bibb(l)an

(En del säger "bibblan", men jag har alltid sagt "bibban" av nån anledning). Nå,
The Loser skrev igår om Stockholms Stadsbibliotek, som han inte gillar. Där har
jag ingen åsikt, varken utseendemässigt eller användarmässigt, för har bara varit
där en-två gånger. Men här - for your delectation and delight - är min ranglista på
de fem "bibliotekigaste" biblioteken - inte de snyggaste, eller mest användarvänliga,
eller annat praktiskt, utan de bibliotek som är mest, äh, ja, bibliotekiga, know what
I mean?

1. Gamla Majornas folkbibliotek på Karl Johansgatan - helt och hållet av nostalgiska
skäl, det var mitt första bibliotek. En helig plats. Lukten. Tystnaden.

2. London Library på St James Square - avgiftsbibliotek, grundat av Carlyle, ett totalt
virrvarr av våningar och gångar och krypin, och miljoner böcker.

3. Det gamla stadsbiblioteket i Göteborg - när det var på (och kallades) Dicksonska.
Präktigt. Auktoritativt.

4. Det gamla Bibliothčque National i Paris - som fortfarande är öppet, som tidnings-
bibliotek.

5. Det gamla British Library - den runda salen under kupolen. Bara femma, mest pga
personalen: dom var så jävla sura, och dom har blivit ännu surare sedan dom flyttade
till St Pancras. Men annars var det fint.


Söndag 13 november 2005 - : - Som hastigast

Agerar skåpbilschaufför den här helgen, därav sparsamt med inlägg: hjälpte Joe
flytta igår, sedan kläder och böcker till Oxfam, sedan med Rupe till Homebase
för att köpa dörrar, idag hämta klädboxar från skolan, sedan svenska böcker till
Sjömanskyrkan, bla bla (är det nån som har några tomlådor att avvara, förresten?
Langa gärna förbi dom i så fall)

Under tiden kan man alltid läsa utdrag ur John Fowles dagböcker i Guardian igår.
Om man orkar, vill säga. Om man inte har något att dammsuga, vill säga. Om man
inte har någon disk att diska, vill säga, eller nån teve att titta på.


Fredag 11 november 2005 - : - The ambiguity of ceremony (v.2)

Jag skriver detta medan klockan börjar närma sig elva, den elfte i elfte. Det är
Armistice Day. Imorgon kväll är det ceremonin på Royal Albert Hall, och på
söndag paraden förbi The Cenotaph på Whitehall. (Det är så man vet att det är
höst: Halloween - Guy Fawkes - Poppy Day - Remembrance Sunday). När jag
var ung och dum tyckte jag det här med veteranparaderna och ceremonierna
var militaristisk och imperialistisk och annat massa -istisk propaganda, och jag
gjorde mig till och med besväret att "ta avstånd från det", främst genom att inte
bry mig om att titta på det på teve. Det vill säga, ända tills min fru talade om för
mig hur det ligger till. Joan kommer från Portsmouth, från en familj som varit i
flottan i generationer, hennes pappa Jim (som jag tyvärr aldrig fick träffa) var
bl.a. Chief Gunnery Officer på de ryska konvojerna under kriget. Jo, förklarade
Joan, visst har det ett inslag av militarism, och propaganda, det är ju rätt
oundvikligt. Men vad det främst handlar om, och detta är alla medvetna om,
är den vanlige soldaten, the squaddie, the tommy, the poor bloody infantry. Det
är dom som "äger" ceremonin, trots kungligheter och politiker och top brass. Det
handlar mer än något om kamratskap, om eländet och blodet och slöseriet med
unga liv. Det är alltså i minst lika hög grad en antimilitaristisk manifestation, och
när man ser Tony Blair gå fram och lägga en krans på The Cenotaph till dem som
stupat så har man naturligtvis all rätt att tänka "hyckleri" och "cynism" och allt
möjligt annat, jodå, varsågod, indulge yourself. Men det dagen egentligen är till
för är att man ska ägna en tanke åt dem som hatar krig mest av alla, nämligen
soldaterna själva, dom som har varit med om det. Ägna en tanke exempelvis åt
de stackars sjuttonåringarna i första världskriget som avrättades enbart därför att
de reagerade som normala människor gör, dvs. de fick panik och sprang därifrån.
Och kanske ägna en tanke åt det halvdussin av deras generationskamrater som
fortfarande är i livet - de är upp emot 105 och 106 nu - och som ägnar sina sista
krafter åt en kampanj för att få dessa "desertörer" postumt benådade. Först därefter
kan man kanske ägna en tredje tanke åt såna svin som förre försvarsministern
Geoff Hoon - Blairlojal New Labour till fingertopparna - som vägrade skriva under
alla sådana benådningar. Inhumanitet och ryggradslöshet som politisk princip.


Torsdag 10 november 2005 - : - Polisstat tillfälligt inställd

Den första omröstningen i parlamentet som Blair förlorat sedan '97, och det med
rätt ordentliga siffror: 31 röster, och 49 i Labour röstade emot. Det gällde alltså
en kontroversiell ny lag om att kvarhålla terrormisstänkta i 90 dagar utan åtal
(istf nuvarande 14 dagar). Varför insisterade Blair på 90, varför vägrade han
kompromissa med föreslagna 28, till exempel? Jo, därför att polisen uppgivit att
utan 90 dagar skulle det bli praktiskt taget omöjligt att samla tillräcklig bevisning,
och Blair anser att i sådana här allvarliga situationer bör man lyssna på 'the pros'.
Det här är alltså 'the pros' som inte hade en aning om att 7/7 var på väg, och inte
21/7 heller för den delen, och som skjuter en brasiliansk elektriker sju gånger i
bakhuvudet, mer eller mindre för att han har ryggsäck på sig på t-banan. Det här
är alltså 'the pros' som inte kan uppvisa ett enda terroristfall som tagit 90 dagar
att förundersöka. Och, visst ja, det glömde jag nästan: since when låter vi polisen
diktera vår lagstiftning? Outrageous. Ni kan skatta er lyckliga att ni lever i en
rättsstat, ni där borta på andra sidan Nordsjön. Och att ni har en såpass kompetent
poliskår.

Majoriteten av svenska folket: Ska det där vara ironi, eller...?

Nä'rå.

Och vad som är riktigt outrageous är att exempelvis inrikesminsitern Charles Clarke
idag går omkring och säger, ja ja, ni som röstade emot, ni får väl leva med era
civilrättsliga samveten nästa gång det smäller... Va? The gall! Och under tiden påstår
polisen att de redan avvärjt "ett flertal" terrorangrepp, alla mycket värre än 7/7. Och
det får ni gärna tro på, kära Pressyltaläsare, det står er fritt. Men gör mig då tjänsten
att maila mig när ni ser en rättegång baserad på dessa framgångsrika polisaktioner.
Ni lär få vänta, tror jag.


Onsdag 9 november 2005 - : - (Ännu) en sann historia

På tal om oroligheter i förorterna: jag kan bara inte låta bli att förmedla den här
historien, och jag garanterar att den är sann, det finns till och med vittnen. Två
äldre herrar, Sir Bufton Tufton och Sir Tufton Bufton, sitter i var sin fåtölj på
herrklubben och tittar ut genom fönstret ner på Pall Mall, det är rusningstid,
tusentals människor springer fram och tillbaka till t-banan och busshållplatser.

Sir BT: - I say, who are all these people?
Sir TB: - They're, um... they're called "commuters", I believe...
Sir BT: - "Commuters"...? I thought that was some sort of, um... machine?
Sir TB: - Oh, no... No, these are people who come into tine every day from...
from places like... Ruislip.
Sir BT: - Really? [Paus] Having trouble out there, are they?


Tisdag 8 november 2005 - : - By means fair or Fowles

Bland alla hyllningarna till John Fowles ("förnyare" säger Svenskan - what??!!) kan
det kanske vara värt med en reality check. Läs då förslagsvis Ian Sansoms
exemplariska sågning i LRB av JF's dagböcker från i fjol. När du sedan läst den,
tänk tillbaka på romanerna, på hur Fowles lyckas ta kål på varenda litterär instinkt,
varenda idé, vartenda uppslag, med en egoprosa som är lika pompös som den är
långrandig (vilket i och för sig är samma sak), en prosa som aldrig kan göra sig
av med den förödande tanken att den i första och sista hand är till för att vara litteratur,
inte något annat. Läs sedan om 'The Magus' och tala om för mig att det överhuvudtaget
är en roman. Det är låtsaslitteratur. Gå inte på det.

Tack för ordet.
 


Måndag 7 november 2005 - : - Spikar i kistan... (X 2)

Guardian och Daily Mail publicerar idag utdrag ur 'DC Confidential', den dåvarande
brittiske ambassadören Sir Christopher Meyers memoarer om upptakten till kriget
i Irak (här länk till Guardian; vidarelänk till utdragen längst ner på sidan). Det är
varken mer eller mindre än enastående: Blairs ovilja eller oförmåga att befatta
sig med detaljer, hans pojkaktigt storögda begeistring över amerikansk makt.
Meyers bok är väl den mest initierade hittills, och det är inte minst svårt att se hur
Blair ska kunna skriva sina egna memoarer utan att i alla fall gå i svaromål mot
ett så förödande porträtt av hans agerande under perioden från 9/11 till invasionen.
Och det blir ju än mer förödande med tanke på att Meyer själv i princip stödde
ingreppet mot Saddam. Glöm Blunkett, och enröstsmajoriteter, och allt det andra.
Det här tror jag markerar den riktiga början på slutet.

På tal om spikar och kistor: John Fowles har dött. Jag vet personligen inte om det
nånsin har funnits nån mer överskattad författare än Fowles, i ett land som praktiskt
taget specialiserar sig på överskattade författare, särskilt romandito, och alldeles
särskilt efterkrigsromandito.
 


Söndag 6 november 2005 - : - På tal om Mallis...

...och oanständigheter. Vi var några stycken som slog oss ihop och köpte en
restaurang på ön för ett antal år sen. Bland det första vi gjorde var att ändra
namn på stället, för att markera en ny början, bla bla. Vi bestämde oss till slut
för att kalla den 'Restaurante Per Amunt': det lät ju snyggt, det är mallorquin,
betyder "upp/upp för (berget, trappan)", för restaurangen har nämligen en
ruskigt snygg takterass. Så vi beställde skyltar och printade menyer och alltihop.
Hur som helst, några veckor efter att vi öppnat fick vi reda på att 'per amunt'
också har en annan, överförd betydelse på den lokala dialekten. Det betyder,
ähm, erektion. Det visade sig att jag hade blivit delägare i Restaurang Ståkuken...

Vad som hände därefter går tyvärr inte att återge på en såpass familjeorienterad
blogoid som Pressylta.


Lördag 5 november 2005 - : - Charktips för Mallorcaresenärer!
                                           
Sobrasada: läcker, versatil, obscen

Sobrasadakorven (ibland "sobrassada") är en gammal mallorquinsk specialitet och
har en smak som inte påminner om något annat jag någonsin ätit. Den är bredbar,
gjord på en blandning av griskött och röd paprika, plus en kryddblandning som är
varje tillverkares hemlighet, men oftast inkluderar muskot och citron (och, är jag
övertygad om, en aning ingefära). Man stoppar den röda smeten i en gristarm och
lagrar den sedan i olika antal veckor beroende på vilken typ av sobrasada man är
ute efter. 

Sobrasadan finns nämligen i ett flertal varianter: långsmal, hästskoformad, rund, i burk,
osv. Och det är här det börjar bli lite barnförbjudet, för en del av dom ser gloriöst
oanständiga ut, särskilt den som kallas "bufeta". Jag har lagt upp en bild här, men kom
ihåg: this is not for the faint-hearted. (Och ingen under 18 år får klicka på länken!)

Hur som helst, vad som är så bra med sobrasadan är att den kan användas till så
mycket. Bredd på grovt spanskt bondbröd är den stapelfrukost för skolungar på
Mallis (ofta med honung uppepå). Och den är som gjord för pizza, ett perfekt
alternativ till den tjatiga pepperonin. Många restaurangkök använder den ofta
(men naturligtvis sparsamt) ihop med fågel, t.ex. vaktel. Men, bäst av allt i mina
ögon, och ha papper och penna redo nu, för här kommer ett recept på (trumvirvel...)

Ous amb sobrassada

Ta en ugnfast form (helst keramisk, platt botten, c:a 3cm hög kant, 15-20cm i diameter)
och kör i lite olivolja. Du har redan satt på ugnen på c:a 180 grader. Släng in formen
en kort stund så att oljan värms upp, men inte för mycket. Ta ut den igen. Skär tre-fyra
centimetertjocka skivor av sobrasadan och lägg i dom så att det blir någotsånär mellanrum
mellan dom. I dessa mellanrum knäcker du två-tre ägg. Se till att vitorna sprider sig lite
över korvskivorna. Jag kör personligen aldrig salt och peppar uppepå, för korven ger
sälta nog. (En del lägger i massa grönsaker också, men skit i det). In i ugnen sådär 7-8
minuter, men passa så att gulorna inte blir hårda, dom ska vara rätt så rinniga. Direkt
på bordet, hett ska det vara. Tillbehör: några skivor bondbröd att moppa upp med, och
en pilsner. Perfectomundo.


Fredag 4 november 2005 - : - Vetenskap är bäst på radio

Med vilket jag menar att radiomediet nästan tvingar en att närma sig ämnet på ett
vuxenprogramvis. På teve - i alla fall i det här landet - lider de alltför ofta av
vanföreställningen att vuxna människor inte fattar vetenskap om de inte gör barn-
program av det: lite hårdraget kanske, men i 80% av programmen är det alltid nån
käck tös som vanligtvis heter Kirstie och som inte kan sluta skratta och som ska åka
upp i en ballong för att visa att värme stiger, och sen en massa grafik och hejsansvejsan
och sen säger det pang därborta för att visa att dynamit kan explodera, eller vad det
nu kan vara. Jag vet inte hur svenska v-skapsprogram är, men det kanske känns igen?

Så till undantagen. Horizon på BBC2 är ett av de äldsta v-skapsprogrammen på teve.
Undantagslöst vuxet, undantagslöst intressant. Igår kväll handlade det om 'epigenetics',
dvs. gener med transgenerationella minnen, osv osv. (Det hela började tydligen med
en Lars Olov Bygrens studier i Överkalix om hur nödåren på 1800-talet påverkade följande
generationer - läs mer via länken ovan). Men: sedan några år tillbaka samproducerar BBC
Horizon med Discovery Channel, vilket fört med sig en viss 'amerikanisering' i hur det
hela presenteras: mer fånigt ödesmättad musik, mer fåniga cliffhangers för nonexistenta
(på BBC) reklamavbrott, mer fåniga breathless voice-overs, och så vidare, och det stör
ju lite grand. Men inte tillräckligt för att man ska sluta titta.

Det andra undantaget är gamla kära 'The Sky at Night' med gamle käre Patrick Moore.
Det ligger alltid sent på kvällen och riktar sig mer eller mindre till amatörastronomer,
dvs. den förkunskapsnivå som krävs är säkert bland de högsta i alla v-skapsprogram.
Och det är nästan flamboyant i sin anspråkslöshet: stillbilder från rymden plus att Patrick
Moore sitter och pratar med en eller flera astronomer. Och det är helt igenom fängslande.

I morgon på Pressylta: Charktips för Mallorcaresenärer! Med vågade bilder och läckra
recept! Not to be missed!
 


Torsdag 3 november 2005 - : - Palme/TLS

Jag skrev en kort sak på Pressylta 14 oktober om Jan Bondesons nya bok om Palme-
mordet, 'Blood on the Snow'. TLS:s recensent, Joseph Farrell, skrev bl.a. att Christer
Pettersson var "the most plausible" mördaren, vilket jag opponerade mig mot i en
insändare (se Pressylta 20 oktober). I en insändare i TLS idag, som han egentligen
borde riktat till Farrell, går nu Bondeson i svaromål mot min insändare - genom att
hålla med mig på varenda punkt! Bisarrt.

Men så är ju TLS ett rätt excentriskt tillhåll, den saken är klar. För tre-fyra år sen
läste jag en mycket rolig och intressant bok om sillens och sillfiskets historia, och
skrev en halvlång recension som jag skickade lite på vinst och förlust till TLS. Nån
vecka senare fick jag ett handskrivet brev (!) med posten (!!) från deras naturredaktör
Redmond O'Hanlon, där han sa i princip: gillade artikeln skarpt, men den är inte riktigt
i TLS:s "stil" (vilket var fair enough). "Men," fortsatte han, "har du lust att skriva för
TLS i framtiden? Det hoppas jag verkligen." Så kom slutklämmen: "Nu gäller det bara
för mig att hitta en annan bok om fisk åt dig." Där hade han suttit, alltså, och tänkt:
Fan, kass artikel - men killen kan fisk! Precis vad vi behöver! Nån som kan fisk! Så jag
fick skriva tillbaka och säga, nej tyvärr, sillen var mer undantag än regel, faktiskt (den
svenska västkusten, bla bla) men om du får in nån bok om hockey så kan du ju alltid
höra av dig... Inte ett ljud sen dess. Det var mitt William Boot-ögonblick, tror jag.


Onsdag 2 november 2005 - : - Blunkett quits

För andra gången. Han var alltså 'Work and Pensions Secretary', kom tillbaka efter
valet, fick avgå pga kärlekstrassel förra gången, den här gången oegentligt aktie-
dealande. Jonathan Freedland skriver idag (fast innan B. avgick nu vid elvatiden)
en rätt intressant sak om pressdrevet och Blunketts blindhet, och rör bland annat
vid det lite känsliga men ofrånkomliga faktum att handikappade människor ofta
visar upp en enastående arrogans, vare sig det handlar om kompensatoriskt
beteende eller ej. I Blunketts fall handlar det förstås också om hans barndom, en
genuin rags-to-riches-historia. Men hans arrogans är/var helt förbluffande: tre gånger
ber parlamentets etikkommission honom att höra av sig - bara som en formsak -
om de styrelseposter han tagit efter förra avgången, och tre gånger ignorerar han
dem. I intervjuerna med Steven Pollard, som skrev hans biografi, går han på sina
kabinettskolleger med slägga, kallar dem "svaga", "ingen känsla för policy-making",
och så vidare, och tror uppenbart att allt är lugnt när boken väl kommit ut. Resultat:
när det nu började blåsa igen står han helt utan bundsförvanter, bortsett från Blair
själv, och det är ju mer eller mindre the kiss of death nuförtiden. Crazy.


Tisdag 1 november 2005 - : - UPOOSFSVIIKOOU-D1

Vi har inte haft några vokabulära övningar på ett tag. Här är då, som ett slags
hommage ā Red Top:s "Att äta pommes är stort, att äta frites är större", nämligen:
'Utländska person- och ortsnamn som funnit sin väg in i kärnsvenska ord och
uttryck - del 1'.

Från Londons förorter I: "Klockan är bara Barnet"

Från Londons förorter II: "Allt för våra Barnes skull"

Från fransk litteratur: "Ja, jag säger Daudet..."

Från Holland (till strax utanför Stockholm): "Enschede"

Från fransk konst: "Att tala om vem Manet"

Från italiensk litteratur I: "Vem ska Fo Nobelpriset?"

Från italiensk litteratur II: "Vasaloppet går från Sälen till Moravia Mångsbodarna"

Från Frankrike: "Bry dig inte om honom, han bara dum-Marseille"

Majoriteten av svenska folket: Gudars skymning...

Då skulle du sett dom jag kastade...