[Postat lördag 22 oktober 2005]

Cricket: en kort introduktion

För mer bakgrund om spelet: den som har vägarna förbi biblioteket kan förslagsvis
beställa fram tidskriften Allt om Böcker nr. 5/6 1984, där jag skrev en rätt lång artikel
om cricketens historiska, sociala och sportsliga aspekter, dock inte så mycket om
själva reglerna. Men den fyller i en hel del av vad jag inte skriver här.

Grundläggande:

The bat - Slagträet, som alltså ser ut som en leksaksstrykbräda. Gjort av pilträ ('willow').
Mer eller mindre standardutförande. Har en liten antydan till "häl" längst ner. Rundade
kanter. En 'ridge' på baksidan för aerodynamik.

The ball - En ny cricketboll är en av idrottens förnämsta objets d'art, enligt min mening.
Viktigt: det är en död boll, dvs. den studsar inte om man släpper den i marken. Ungefär
tennisbolls storlek, väger 1.5 hekto (rätt tung, alltså). Längst in en stålkula av cirka enkronas
storlek, omsluten av kork, omsluten av ett rött läderhölje i två hopsydda halvor: sömmen
är oerhört viktig, den står upp cirka 1 mm.

Planen - Gräs, alltså. Storlek kan variera, men för liga och landskamper finns så klart
minimimått: lite drygt en fotbollsplan i yta, cirkelformad eller oval, det kan variera. Ett
rep markerar yttre gränsen. Ungefär i mitten (det skiftar från match till match) finns då
'the wicket', en 22 yards (lite drygt 20 meter, väl?) lång gräsrektangel, som det är 'the
groundsman's' uppgift att göra så platt och plan som möjligt, bl.a. med ångvältar. Den
sorts wicket man spelar på är oerhört viktigt taktiskt och strategiskt: en wicket kan vara
hård som betong med bara några få grässtrån och tenderar då att gynna the batsmen;
eller den kan vara grönare och mjukare, vilket tenderar att gynna the bowlers. I var ända
av the wicket finns en grind (som förvirrande nog också kallas 'wicket') bestående av tre
upprätta pinnar ('stumps') med två lösa överliggare ('bails').

Det följande gäller för en konventionell 4- eller 5-dagarsmatch:

Två lag om elva man vardera. Ett lag består av en majoritet batsmen och en minoritet
bowlers, samt en batsman/wicket-keeper (som jag ska återkomma till). De spelare som
är bra på både batting och bowling kallas 'all-rounders' (exempelvis den nye engelske
hjälten sedan i somras, Andrew 'Freddie' Flintoff).

Lagen spelar två innings var, dvs. när hela laget i tur och ordning är batsmen. De kallas
då 'the batting side'; de andra kallas 'the fielding side'. De senare har alltså till uppgift att
'bowl out' motståndarnas batsmen en efter en, framför allt genom att fälla grinden med
bollen, men det finns ett otal andra sätt också, som jag inte ska gå in på här. När 'the
batting side' är 'all out' är deras innings över, och rollerna byts om.

The batsmen har alltså till uppgift att slå bort bollen och 'score runs' dvs. springa fram och
tillbaka mellan grindarna: 1 styck sådan sprungen sträcka är lika med 1 styck run. Slår
batsmen ut bollen över repet, men bollen rör marken innan den går ut, så räknas det
som fyra runs ('a four'). Går den ut utan att röra marken räknas det som sex runs (därav
uttrycket 'hit someone for six', för övrigt).

Om inte the bowler får ut the batsman själv så kan the fielders få ut honom, som vanligast
genom att fånga bollen innan den når marken, eller att "bränna" grinden innan en batsman
hunnit fullborda sin run.

Lagkaptenerna singlar slant, och den som vinner avgör om hans lag ska 'bat first' eller
'field first'. Det är alltid ett strategiskt kritiskt val, och många faktorer spelar in: laguppställning,
'the character of the wicket', väderutsikterna för de kommande dagarna, osv.

Låt oss säga att man väljer att 'bat first'. Varje lag har då en 'batting order' från 1 till 11,
och det är alltid två batsmen på plan, en vid varje wicket, resten av laget sitter och tittar på
från 'the pavilion'. De första två kallas 'the openers' och är alltid den typ av batsmen som
kan stå kvar så länge som möjligt, som kan 'stonewall', som tålmodigt kan lägga på run
efter run. Nummer 3 till 7 kallas 'the middle order': de har vanligtvis en större repertoar av
slag, kan ta chanser, kan ofta briljera (återigen Flintoff). Nummer 8 till 11 är 'the tail end'
och är förstås alltid bowlingspecialisterna, som är sämst på batting - men dom bör i alla fall
kunna stå kvar tillräckligt länge för att gå 'the fielding side' på nerverna... Laget är alltså
'all out' när den tionde åkt ut, eftersom den elfte inte kan stå ensam.

The fielding side använder då sina bowlers (vanligtvis tre-fyra), som kastar sex bollar åt
gången, vilket kallas en 'over'. (Och man alternerar alltså varje 'over' mot de två grindarna).
Bowlers finns av massa olika slag, men väldigt kortfattat: (1) 'fast bowlers' kastar djävulskt
hårt (ofta över 90 mph) och relativt rakt; (2) 'medium pace bowlers' och 'seam bowlers' kastar
med medelhastighet, fast utnyttjar skruv och variationer, de senare särskilt bollens söm för
att få överraskningsmomentet i uppstudsen; och (3) 'slow bowlers' (eller 'spin bowlers') får
genom olika hand- och fingergrepp bollen att göra vidunderliga saker i luften och i uppstudsen
(en del, som Australiens Shane Warne, kan bokstavligen få en boll att studsa i 90 graders
vinkel, man tror inte sina ögon).

Märk väl alltså att det handlar om 'bowling', inte 'throwing' eller 'pitching', dvs. armen måste
vara rak i kastögonblicket. De använder därför en slags väderkvarns-action, som är oerhört
slitande på axlar, höfter, knän.

Vad alla bowlers har gemensamt är alltså att de använder studsen; cricket är mig veterligen
den enda boll-och-slagträ-sporten där så är fallet (men det är inte lag på det: en 'beamer'
t.ex. är en rakt-på-the-batsman-boll, för att få honom ur fattningen; 'intimidation' är ett viktigt
inslag i the bowlers arsenal; cricket är ett förvånansvärt aggressivt spel, för övrigt). Det är med
andra ord just studsen som gör 'the character of the wicket' till en avgörande faktor. En skicklig
bowler "gräver upp" gropar i the wicket med bollen, utnyttjar sprickor i jorden, osv. (Det är
alltså därför en "mjukare" wicket passar the bowlers, för på en hårdare wicket blir ju studsen
mer förutsägbar från the batsmans synvinkel). Dessutom byter man till ny boll efter ett visst
antal overs, eftersom den slits ner avsevärt, och 'new ball/old ball tactics' är en annan viktig
faktor, eftersom bollen beter sig på olika sätt när den är ny resp. gammal. (Grovt uttryckt
använder man fast bowlers med den nya bollen och slow bowlers med den gamla).

The fielders, dvs. alla andra utom den bowler man använder för tillfället, står i positioner på
större eller mindre avstånd från the batsman, beroende på vad för sorts bowler man använder,
och vad för sorts batsman det är. Taktiken vad gäller 'field placings' är en fascinerande konstart
och är vad en lagkapten ofta vinner matchen på. Bakom 'the batsman on strike' (alltså han
som fejsar the bowler för tillfället) står 'the wicket-keeper', cricketens "målvakt", vars huvuduppgift
är att fånga och bränna och i allmänhet 'stop runs'.

[Överkurs: Av främst terminologiska skäl delar man planen i två halvor: 'the on side' (eller
vanligare, 'the leg side') och 'the off side'. Man drar en tänkt linje mellan de två 'middle stumps'
i grindarna, från ända till ända av planen. Därefter utgår man från den batsman som är 'on strike'
för tillfället. Eftersom batsmen står lite vid sidan av den wicket de försvarar, och i vinkel mot
bollbanan, så är 'the leg side' den halva av planen han står på; den andra är följaktligen 'the
off side'. Därav många termer, som i field placings: 'mid-off', 'long on' osv, och i vissa typer
av 'bowling deliveries', som 'leg break', 'off cutter' osv. Grindens tre 'stumps' kallas då också
'leg stump', 'middle stump' och 'off stump']

Till slut: det lag som har flest runs efter fyra (2+2) fullbordade innings vinner. Om en sista
innings inte kan fullbordas, exempelvis för att tiden har runnit ut, så blir det oavgjort, 'a draw'.
(Men det finns två sorters oavgjort i cricket: en 'tie' är när båda lagen slutar på exakt lika
antal runs: mycket ovanligt, men det har hänt).

I alla fall, man kan hålla på hur länge som helst med taktik, terminologi, osv. Ovanstående
beskriver i alla fall grunderna, hoppas jag. Men vad som ofta förbryllar nykomlingar till cricket
är siffrorna, 'the scoring', så till sist lite om det också.

I liga- och landskampssituationer, som exempelvis sommarens serie mellan de rätt jämna
England och Australien, gäller grovt uttryckt att ett lag gör bra ifrån sig i sin första innings
om dom kommer upp till 400+ runs, då står man på någorlunda säker grund. Allt därunder
är gradvis mer riskfyllt inför motståndarnas första innings.

Man säger då till exempel, som i Lordsmatchen, att England vid lunchtid första dagen ligger
på '103 for 4', dvs de har tagit 103 runs men förlorat 4 wickets, dvs. fyra av deras 'top-order
batsmen' har åkt ut. Och det är definitivt inte bra, särskilt psykologiskt, för 'the middle order'
kan plötsligt kollapsa under pressen och sen står man där med relativt fjuttiga '200-250 runs
all out' i sin första innings. Om man däremot ser, vid samma tidsläge, att det står exempelvis
'210 for 1' så är det självklart avsevärt bättre, då är dom definitivt på väg uppåt i sin innings.

[För en individuell batsman på elitnivå gäller i princip att 40+ runs, innan man åker ut, är ett
hyfsat resultat. 50 ('a half-century') klart ännu bättre, och 'a century' (100) blir tillfälle för
långa applåder och gratulationer, också från motståndarna. Det händer från tid till annan
att en batsman kommer över 200. Rekordet tror jag ligger på över 400. Att åka ut mer eller
mindre på stubinen, utan några runs alls, kallas 'out for a duck'... För övrigt, vad gäller
amatörer: nobelpristagaren Harold Pinters personbästa score som batsman är 39...]

En bowlers siffror kan se ut, typ, '3 for 45', dvs. han har tagit 3 wickets och the batsmen har
tagit 45 runs från hans totala antal deliveries. Och det är bra siffror. Men om man ser en bowler
ta '1 for 115' t.ex., då är han 'expensive', och har inte en bra dag, dvs. the batting side har
tagit för många runs mot att bara ha offrat en wicket. (En legendarisk insats var i en landskamp
mot just Australien 1981, när Englands fast bowler Bob Willis [en spliffrökande Dylannörd,
för övrigt] tog 8 för 47...)

Ta som exempel den där texten jag saxade i veckan, där journalisten skrev: "...their last
five wickets fell for 22 runs in 88 deliveries" - det är en rätt ordentlig kollaps i en innings,
för dom fick alltså bara ihop 22 runs på sammanlagt 88 bollar (dvs. 1.5 runs per 'over', det
är uselt) under det att deras fem sista batsmen föll, och det bör ha inkluderat i alla fall två
specialister på batting.

Hur som haver: detta beskriver ju inte på långa vägar varför cricket är en sån egenartad
sport. Alla paradoxerna, till exempel: långsam och snabb, fridfull och våldsam, subtil och
in-your-face, allt på samma gång. Och dramatiken, särskilt som den utspelas under flera
dagar, hur en match kan vända under en eftermiddag, hur en batsman biter sig fast dag
efter dag, och hur det påverkar the bowlers psykologi, osv osv osv. Det bästa att göra för
den som är intresserad och vill veta mer är helt enkelt att försöka se så många matcher
som möjligt. Också: den överlägset bästa cricketsajten är Cricinfo som ägs och drivs av
Wisden, förlaget som ger ut den tjocka gula årsboken med samma namn, cricketens bibel.