[Postat lördag 1 oktober 2005]

A cure for apprenticitis

Jag behärskades under mina sena tonår av vanföreställningen (jag får nog skylla
på drogerna här) att jag hade en talang för bildkonst, särskilt grafik. Jag hade gått
en mycket kort kurs på Houvedskous målarskola i Göteborg, och sedan en lite
längre kurs på en konsthögskola i Holbaek strax utanför Köpenhamn. Mitt examens-
arbete där bestod av en serie träsnitt på temat Reimskatedralen. Men när jag gick
och tittade på dem igen, där de hängde så snyggt i utställningssalen, tänkte jag liksom,
"What's it all about, Alfie...?" Det var ärligt talat inte särskilt svårt att ge upp tanken
på det här med konst, och grafik.
  
Men jag hade under de här åren en annan vanföreställning, som i efterhand inte verkar
lika pinsam som den andra. Jag trodde nämligen det skulle vara möjligt att på något
sätt kunna kliva in i lärlingsrollen: att hitta en mästare att arbeta för, att se på nära
håll ett konstverk växa fram, hur och när olika tekniker används bäst, att sitta i
kvällslampans sken och lyssna på erfarenhetens röst. Vad det var för psykologiska
behov som drev mig i den riktningen har jag ingen aning om. Men jag känner fortfarande
en slags bakvänd nostalgi över att aldrig ha fått klä mig i rollen som gesäll, vare sig
det gällt bildkonst eller skrivande.
  
Kanske var det för att den frihet som en fri yrkesutövare tar sig verkade för stor och
ohanterlig, och framför allt för ostrukturerad. Var började man någonstans? "I dig själv",
kom svaret ofta, goddagyxskaftigt, för det var ju just den friheten jag ännu inte fattade
hur man tog. Jag skulle velat ta genvägen - eller var det omvägen? - via någon annans
ateljé, någon annans "work-in-progress". Ekelöfs maning "Tag och skriv" var det bästa
rådet jag hört, och jag tolkade det helt och hållet bokstavligt: tagandet kom först, sedan
skrivandet. Men det krävde ju i förstone någon som var villig att ge.
  
Jag tyckte då, och tycker nog fortfarande, att det ideala ögonblicket för en arbetande
konstnär finns att beskåda i faksimilupplagan av manuset till TS Eliots 'The Waste
Land', med Ezra Pounds ändringar och kommentarer i rödpenna. Men det är ju
samtidigt det mest avslöjande ögonblicket i så måtto att det lägger i dagen den
centrala dynamiken i förhållandet mästare-lärling: det visade sig till slut att lärlingen
var en större diktare än il miglior fabbro, den större smeden.
  
Hur som helst, jag bestämde mig alltså för att bli lärling. Någon gång runt 1970-71
skrev jag ett brev till en ryskfödd konstnär bosatt i Paris, med det i mina ögon ytterligt
tjusiga och mästarlika namnet Alexandre Alexeieff.
  
Alexeieff hade uppfunnit en rätt listig grafisk teknik kallad "pin screen", som gick ut
på att på en duk applicera en ofantlig mängd små nålar i varierande höjder. Det
var ett slags bokstavlig pointillism: dukarna såg ut som prickiga berglandskap. Men
det fina i kråksången var när duken sedan belystes, så att konturer och schatteringar
trädde fram i märkliga, drömlika former. Han hade använt tekniken framför allt för
bokillustrationer och animerade filmer.
  
Perfekt för mig, alltså. Kan jag få bli herr Alexeieffs lärling? frågade jag i brevet. Nej,
svarade herr Alexeieff, men kom gärna och hälsa på mig nån gång för en pratstund.
Och det gjorde jag, och blev bjuden på raggmunkar som hans amerikanska fru hade
lagat, och fick reda på att han varit en ung kadett vid tsarens hov före revolutionen,
han pratade om André Maurois och Fernand Léger, och det hela lät bättre och bättre
i mina öron, tills han förklarade att han inte längre tog emot lärlingar därför att han
slutat göra konst.
  
Han hade gått i pension, helt enkelt.
  
Detta gjorde mig oerhört förbryllad. Hur kan en konstnär gå i pension?! Det tycktes mig
lika självklart att man är född konstnär som att man måste dö konstnär, i aktivt arbete,
med penseln i näven och metaforerna i ugnen. Jag menar (tänkte jag) vad gör man då
om man plötsligt får inspiration till en målning, eller en dikt, efter man gått i pension?
Låtsas som det regnar?
  
Det var ju som om konstnärskapet skulle vara - ett vanligt jobb!   

Jag rös, och åkte hem igen.
  
Vad jag inte begrep var att jag trots allt var på rätt väg här, i så måtto att lärlingstraditionen
faktiskt har levt kvar bland bildkonstnärer. Om inte annat så i den meningen att Andy
Warhol hade sin Factory och Jeff Koons har sina muskelbyggande spetsknypplerskor.
Men lärlingen har ju i det hänseendet blivit mer av en 'hanger-on', en privilegierad
beundrare, snarare än någon som blandar färg och ansar penslar och lär sig något.
  
För författare är det mer problematiskt, så länge det finns så få Ezra Pounds att anlita.
I mitt eget fall skulle själva skrivandet inte vara någon särskilt uppbyggande lektion för
en ung gesäll med ambitioner, för det handlar mest om rökpauser. Eller att jag plötsligt
kommer på att jag behöver byta påse i dammsugaren. Eller att det är en sådan vacker
dag därute, så jag tar jycken med mig till parken en stund. Och ateljékritik vänner/kolleger
emellan kan ju vara nyttigt i början av ens karriär, men det var inte riktigt vad jag var ute
efter på den tiden: det var något mycket mer grundläggande, tekniskt/hantverksmässigt,
nästan springpojksliknande: "Gå och hämta den där stenen och en bunke vatten, pojk, så
ska jag visa dig hur man hyvlar till en sonnevi...".

Vilket i sin tur berör en angränsande fråga: hur bokförlagen fungerar, eller inte fungerar,
nuförtiden. Det verkar inte finnas några redaktörer längre, det vill säga den gamla beprövade
textingenjören som tar sig an en debutant och lär honom/henne framför allt strykandets
ädla konst, att papperskorgen är din bästa vän; eller att vad du skriver i just den här sektionen
ekar så tomt för det upprepar bara vad du skrev i den där sektionen, gå nu hem och ändra
och kom tillbaka på tisdag. Och jag kan inte påstå att det var bättre i mitt förgångna. Strax
efter jag debuterat 1980 bad jag någon på förlaget att göra en kritisk granskning av boken,
av prosan, av språket, inte av några masochistiska skäl, utan för att jag uppriktigt ville veta.
Men ingen kunde stå till tjänst. Jag vet inte vilken sits det placerar mig i, men jag hör till
dom som anser att kvaliteten på den prosa som skrivs - på engelska, svenska, whatever -
har generellt och på lång sikt (nota bene) blivit sämre och sämre. Det kan handla om allt
från rättstavning och syntax till struktur och röstläge, och det kan bero på allt från lägre ställda
förväntningar från läsare och förlag, till ett paradigmskifte i fråga om narrativa konventioner,
ett slags motsvarighet till hur filmens berättarkonventioner i viss mån förflackades på 1970-
talet när reklamare började göra spelfilm.

Men mitt i alltihop, tycker jag nog fortfarande, lyser en frånvaro: av inlärande, av utlärande.
Framför allt att lära sig lyssna, vilket är svårare än man tror.
 
Hittade jag alltså någon mästare? Nej, naturligtvis inte. Det blev för mig som för alla andra,
skulle jag tro: till slut ramlade poletten ner. Jag tog-och-skrev i stället. Och så fort jag gjort
det insåg jag naturligtvis att vad jag sökt efter redan fanns där. En mästare hade suttit bredvid
mig hela tiden: magsur och bråkig, visserligen, men han förnekar sig aldrig: "The Man Who
Sings My Songs and Drinks My Whiskey," som den gamla countrylåten en gång beskrev honom.


[Tillbaka till Pressylta Redux]