[Postad 7 oktober 2005]

Lars-Olof Lundberg: "Bilder av Sverige i utlandet - en studie om förändringar, nuläge
och mätmetoder" (Regeringskansliet-UD/Fritzes 2005)

Det ligger en melankolisk underton i Lars-Olof Lundbergs nu avslutade studie om
Sverigebilden, och den blommar ut i ett svalt mollackord i sammanfattningen av hans
rapport: vi har blivit ungefär som alla andra. Vid pass 1995 hade vi ju i yttervärldens
ögon förlorat mycket av det som gjort oss unika, och som i sin tur gjorde 1980-talet
till Sverigebildens kanske sista riktiga guldålder. Borta var en grundsten i alliansfriheten
och med den vår 'splendid isolation'; det hade stormat kraftigt i samhällsekonomin
och i samförståndet; en karismatisk politiker av internationella mått hade varit död i
snart nog ett decennium.
    
Titelordet "bild" står följaktligen i pluralis numera. Vi har blivit del av en "europeisk
'mainstream'", säger Lundberg, och "konkurrensen mellan nationella bilder har blivit
oändligt mycket tuffare". I den här nya situationen framstår också en central paradox
i Sverigebilden så mycket tydligare. Å ena sidan är vi, som rapporten kallt konstaterar,
inte så kända som vi kanske tror, medan vi å andra sidan fortfarande är "mer kända
än jämförbara europeiska länder". Sverige har traditionellt 'punched above its weight',
framför allt i den europeiska bildkonkurrensen, vilket har lett till både pinsamheter typ
stormaktfullt moraliserande och till solida triumfer som bilden av Sverige som idrotts-
kulturellt föregångsland, på både gräsrots- och elitnivå.
    
Rapporten ger, och inte bara mellan raderna, uttryck åt ett visst tvivel om vi fortfarande
förtjänar den här framskjutna positionen. Vi verkar vara mer osäkra än någonsin över
huruvida vi är, grovt uttryckt, ett litet land eller ett stort land, och vilket röstläge vi i
konsekvensens namn bör använda i vårt tilltal till världen. Anders Ehnmark har en
uppfriskande inställning till frågan, enligt modellen musens-skyldighet-att-ryta: "Vi kan
ju inte vara en militär stormakt, men en moralisk stormakt kan vi väl vara! ... Det är
det viktiga här: små länder ska prata!". Och, vill andra tillägga, inte bara prata högt och
väl om FN och fred på jorden, utan lika klart och tydligt om vapenbykar och underliga
händelser på Bromma flygplats.
    
Flera av rapportens utländska bedömare har också pekat på hur det lilla Sverige ständigt
söker förminska sig själv, som ett janteförlamat rö på storpolitikens ocean, medan det
stora Sverige inte begriper vad det är alla dessa människor grälar om när lösningen på
problemet redan finns där hemma. En av fördelarna med Lars-Olof Lundbergs slutsatser
och reflektioner om Sverigebilden (den vilar på gamla lagrar, kan inte tas för given, bör
koncentreras, osv) är att de utgör sätt på vilka Sverige kan göra vad Sverige gör bäst,
nämligen att hitta medelvägen och presentera sig för världen som ett medelstort land.
Och det skulle, enligt min mening, inte vara en dag för tidigt.
    
Att vi numera talar om 'bilder' i stället för 'bilden' är kanske det mest uppmuntrande i
det här sammanhanget. Små länder håller monologer över sig själva; små länder skickar
kungen och Göran Sonnevi och Percy Barnvik till New York för att sjunga allsång i Carnegie
Hall. Den tiden verkar äntligen vara förbi. Länder av vår storlek, kulturer av vår betydelse,
har i stället konversationer med omvärlden, de för tusentals samtal om både stort och smått,
och ur dessa samtal formar sig bilder av vårt land som vi - om vi ska vara uppriktiga, och
alla Sverigebildsmiljoner till trots - egentligen inte kan göra särskilt mycket åt. Tack och lov.