|
|
Gunnar Pettersson (22 maj
2007) Gnällhögern, Islamismen och
judinnor i kortbyxor Eftersom Gudmundson rekommenderar
den, och eftersom hon i det här fallet skriver lite mer
nervarvat än vanligt, så tar jag Melanie Phillips föreläsning
på Neokonferensen i början av maj som ganska representativ för gnällhögerns
inställning, i dagsläget, vad gäller både islamism och liberalism. Och eftersom det
följande är en en slags reaktion på hennes text, så bör väl den som
inte läst den, ähm, läsa den, innan man går vidare. Jag säger "gnällhögern"
därför att den är representativ också i sitt helt och hållet distinkta tonläge,
ett tonläge som MP heller sannerligen inte är ensam om. Hon har ju i den här
texten flera viktiga saker att säga, både starka argument och matiga
iakttagelser, men dom tenderar alltid att hamna i skymundan för hennes två
fabriksinställda röstlägen: hyperbol och paranoia. Hyperbol, som i resonemanget
om "the cultural takeover," i vilket några fjantiga studentbroschyrer om
kalifatet adlas till dokument om västerlandets snara undergång; tanken att
sharia någonsin skulle komma att ersätta inhemsk lag i UK är bara
dumheter. Paranoia, som i "the left [...] controls British and European
culture", en mening som, ord för ord, snubblar och till slut faller på sin egen
bisarra orimlighet, för om någon borde veta hur i hela friden man bär sig åt när
man "kontrollerar" europeisk kultur så är det väl såna vänsterradikaler som
Bertelsmann och Berlusconi. Gnällhögern genomsyras av
just den här känslan av aggressiv utsatthet, av att alla - både vi som är
får och dom som är getter - befinner
oss i absolut överhängande fara
och inom hörhåll för en klocka som slog elva för en bra stund sedan.
Gnällhögern har alltid bråttom. Dom har inte tid med krånglig analys och
noggrann reflektion. Ingen på Neokonferensen brast väl ut i gapskratt,
förmodar jag, när Mad Mel spårade tillbaka krisen i Mellanöstern till det faktum
att judinnor i Palestina på 1920-talet hade kortbyxor på sig. Det är för
övrigt den här brådskan som gör att gnällhögern, från Sven Hedin och Gustaf
Ericsson framåt, brukar skriva böcker med titeln "Ett varningsord".
Inte bara det: känslan av överhängande fara är också något som gnällhögern delar med
avancerad konspirationsteori. Men det
är ju också en ren tillfällighet. Ähem. Ta det här med
multikulturalismen, vilket för MP är - a priori - ett nebulöst monstrum vars stora feta
arsle nu vilar tungt över de liberala demokratierna och vars avgaser förgiftat
oss alla med kulturell relativism och politisk imbecillitet. Det tror jag inte alls är
fallet. Om man följer debatten, i alla fall i UK, så står det snart klart att 99% av dom
som idag överhuvudtaget refererar till multikulturalism är dom som ser den som ett
nebulöst monstrum vars stora feta arsle, osv. osv. Det stora folkflertalet
skulle överhuvud taget inte skriva under på MP:s definition av multikulturalism - helt
enkelt därför att det stora folkflertalet är reactionary bastards i lika hög grad som
MP själv - och dom liberala rester som skulle kunna tänka sig att göra det,
skulle egentligen föredra att skriva under på en slags Pluralism-Plus. Det är bara
att gå till opinionsmätningarna för att konstatera detta. Multikulturalismen är
gnällhögerns Straw Man. Jag tror helt enkelt att det
som finns av multikulturell relativism - och skräckexempel dyker ju upp då och då, det
är ingen som förnekar det - är en produkt av att delar av en politisk och
lagstiftande elit blivit tvungna att foga samman en artificiell övernationell konsensus -
främst på Europanivå, och då främst i form av ECHR - med en organisk nationell
lagstiftning och konsensus som i sann Daily Mail-anda naturligtvis bara vill sätta
i sig russin när det bjuds på kaka. Och det är ju en sammanfogningprocess som
gnisslar rätt rejält när det kommer till
saker som assimilation och rätten att
få vara främling på sina egna villkor. Men vem hade väntat sig nåt annat? Jag tror MP har rätt i att
se detta relativistiska gnissel som en bränsletillförande faktor i många unga
muslimers radikalisering. Men jag tror inte det börjar där, eller att det ens börjar med
multikulturalismen, eller i nån slags liberal kapitulation. Det börjar i stället lite
varstans, hur luddigt det än låter. Att en så stor del av en generation unga brittiska
muslimer blivit anhängare av fascistiska dödskulter går självfallet tillbaka på
många disparata faktorer, och att helt förneka att de av vänstern så omhuldade
externa orsakerna (t.ex. Israel-Palestina) är några av dem, är inte bara dumt, det är
kontraproduktivt. Det är detta jag menar när jag ibland klagar på att både vänstern
och högern har så svårt att hålla två tankar i huvudet på samma gång. Vad vänstern i sin tur har
svårt att hålla i huvudet, på samma gång, är att dom som bär det huvudsakliga direkta
ansvaret för att unga brittiska muslimers radikalisering är just de
"ordinary", "moderate" muslimer som politikerna så gärna vill få igång en
dialog med. Jag skyller på föräldrarna, kort sagt. Gnället om det islamofobiska
Storbritannien efter 7/7 skulle ju låtit mycket, mycket mer förtroendeingivande om vi
hade kunnat bevittna en demonstration, i augusti 2005, med hundratusentals av dessa
"vanliga" muslimer bärande plakat med "Not in our name" på. Eller med
andra ord, om dom åstadkommit en motsvarighet till vad alla vi andra, inklusive
muslimer, gjorde i mars 2003. Deras tystnad, då och nu, är skamlig. Men, ska sägas,
också helt och hållet typisk, i religiösa sammanhang. Hur som helst, kruxet kommer
alldeles i sluttampen på MP:s text. Det är en mening som utgör ett
tvåtankekomplex av imponerande dimensioner. Alla ens kritiska funktioner ställer sig upp
och gapskriker: "Ducka, grabbar! Non-sequitur at two o'clock!" Så här
skriver hon nämligen: "Western liberalism now embraces its Islamist mortal enemies and attacks its American and
Israeli allies in the fight to defend civilisation." Om man, med en
kraftansträngning, försöker bortse från ordvalen ("embraces", "mortal enemies",
"attacks") och i stället lyssnar på vad hon säger, så måste i alla fall jag tillstå att
hon har rätt, om än bara halvvägs. Kort sagt: jag har inga som helst problem med att
ställa mig skuldra vid skuldra med Mad Mel i fördömandet av islamofascismen och dess
mordiska hejaklackar, vare sig man hittar dem i "västerländsk
liberalism" eller, mer sannolikt, i vad jag gärna kallar
slentrianvänstern. Vad som däremot icke därav
följer, där Mel och jag går våra skilda vägar, hon åt höger, jag år vänster (för
att nu vara lite schematisk) är i förstås andra hälften av denna manikeiska ekvation.
Jag menar, bara nåt sånt som att använda uttrycket "defend
civilisation" borde vara varningssignal nog: så fort man hör någon säga det ska man som bekant
genast sträcka sig efter fjärrkontrollen och börja kolla The Shopping Channel i stället. Det framstår för mig som
resultatet av en fruktansvärt okomplicerad intellektuell manöver att så okritiskt
göra Amerika och Israel till civilisationens sista kvarvarande bålverk helt enkelt därför
att de båda är utsatta för angrepp från människor och organisationer vi anser vara
ociviliserade. Jag har svårt att förstå hur man kan undvika vara misstänksam mot
båda parter i den groteska pardans som pågått sedan 9/11. Man förklarar
"krig" mot terrorismen, och skapar därmed en bekräftande spegelbild av terrorismens
krigiska uppsåt. Man överger civilisatoriska ramar, vare sig i Koranen eller i
Genevekonventionen, och möter tortyr med tortyr, terror med terror. Det mest slående i
detta globala scenario är för mig det symbiotiska, hur de två behöver varandra, hur
exakt de kompletterar varandra. Det går att ha dessa två tankar i huvudet på
samma gång, utan att falla in i relativistisk kålsuparkoma, det är bara det att man får
rikta sitt motstånd åt två håll. Richard Rorty skrev i LRB (1/4/2004): "Christopher Hitchens has jeeringly said that many
American leftists are more afraid of John Ashcroft than they are of Osama Bin Laden. I am
exactly the sort of person Hitchens has in mind. Ever since the White House rammed
The Patriot Act through Congress, I have spent more time worrying about what my
government will do than about what the terrorists will do." Me too, får jag alltså
tillägga. Samtidigt som jag håller ett öga på killen med den tickande ryggsäcken. |
|