Pressylta Redux: Intervju med Dan Svanell (postad lördag 3 september 2005)

Dan Svanell började sin journalistbana på Dagen, men hann också med en omgång
i London på 1970-talet. Så småningom blev de politiska uppdragen fler; han var bland
annat Anna Lindhs pressekreterare under de sista tre och ett halvt åren. I maj i år
tillträdde Dan som pressråd i London. Den här intervjun ägde rum via epost och telefon
under onsdag-torsdag den gångna veckan.

Du hade förstås full rulle i juli, i och med bombningarna. Vad var den största
utmaningen från din synpunkt?

Att ha tillgång till all den information som fanns på ambassaden, och att utgå från ett
svenskt perspektiv. Med det menar jag att försöka sätta mig in i vad de svenska
journalisterna vill veta för att kunna ge korrekt information till sina läsare/lyssnare.

Och ville de alltså veta mest om just de svenska perspektiven?

Nej, det handlade inte enbart om det, men i rätt hög grad. Och det är ju egentligen
inget att förvåna sig över. Det här var nyhetsreportrar som kom över, som skrev
raka nyhetsrapporter för en svensk läsekrets, och då blir det ju naturligt att söka upp
svenska perspektiv. De mer djuplodande analyserna, i den utsträckning svenska medier
ägnar sig åt sådant, kommer ju då från tidningarnas specialister i de här frågorna.

Hur bedömer du då generellt den svenska mediebevakningen av London-
bombningarna? Några höjdpunkter, några inte-särkilda-höjdpunkter?

I det stora hela tycker jag den varit korrekt. När jag satt här i London kanske jag inte
riktigt fullt ut förstod vilken stor nyhetshändelse detta var hemma i Sverige, men det
blev jag snart varse. Jag tycker exempelvis många av dom porträtt som gjordes i
exempelvis Norrköpings-Tidningar på svenskar bosatta i London var utmärkta.

Ett specifikt fall: TT gick ut med ett telegram redan den 9 juli (lördagen) om
att "allt tydde på" att inga svenskar fanns bland offren; SvD och Expressen
gav det också den entydiga rubriken "Inga svenskar bland bomboffren".
Det visade sig att bakom telegrammet låg det faktum att ni på ambassaden
hade ringt runt till sjukhusen några varv. Jag tyckte telegrammet - och särskilt
rubrikerna - gränsade till oansvarigt i det läget, med att tanke på att inte ett
enda av offren ännu hade identifierats. Vad tycker du?

Från ambassadens sida var vi oerhört försiktiga - inte minst för att vi kom ihåg vad
som hände på UD efter tsunamin i fjol - vi var väldigt noga med att poängtera att det
var just sjukhusen vi hade besökt och att det där inte fanns några med svenskklingande
namn. Och det gjorde jag också klart när jag blev intervjuad i Ekot den morgonen. När
det sedan gäller de omkomna så dröjde det ju ett tag innan vi med bestämdhet kunde
bekräfta att ingen svensk omkommit. Nu kommer jag inte ihåg just det där TT-telegrammet,
men visst kan man se en sådan rubrik som lite oförsiktig i det läget.

Du har nu kunnat studera brittiska medier ett tag, också under mer normala
förhållanden. Har du några allmänna reflektioner över skillnader/likheter i
hur svenska medier arbetar?

För mig verkar det som om de brittiska journalisterna har mer tid på sig att göra sina
artiklar. De känns mer genomarbetade än vad som är fallet i Sverige idag. Däremot
tycker jag att brittiska medier är alldeles för snabba med att peka ut misstänkta personer
med namn och hemadress.

"Mer genomarbetade": menar du då i den rena nyhetsrapporteringen, eller
mer allmänt? Och vad beror det i så fall på att svenska journalister kanske
inte ges såpass mycket tid som de brittiska?

Jag menar mer generellt, för själva nyhetsrapporteringen görs väl under mer eller mindre
samma förhållanden. Att det förhåller sig så här i Storbritannien tror jag helt enkelt beror
på mångfalden, att det är en så mycket större mediekultur. Och jag tror svenska journalister
ofta har större krav på sig att skriva fler artiklar, att komma upp med fler stories, snarare
än mer genomarbetade översikter och så vidare.

Finns det helt enkelt för lite, låt oss då kalla det "mer genomarbetade översikter "
i svenska medier, vare sig det gäller utrikes- eller inrikesnyheter?

Det kan man nog säga att det gör. Och jag tycker också att de medier som gör sig måna
om att ge sina läsare översikter och analyser av det här slaget, som ett komplement till
nyhetsrapporteringen, de vinner på det i längden. Det var förresten också den tanken
vi hade när jag var med om att starta Dagens Politik för tio år sedan, det vill säga att man
har kunniga personer som skriver på ett insiktfullt och genomarbetat sätt.

Som jag ser det har det sällan skrivits så mycket och så positivt om Sverige i
brittiska medier, i allt från musik till politik. Har du samma intryck, och i så fall:
vad tror du ligger bakom detta?

Jag har ju inte så långt historiskt perspektiv som du. Jag kom hit i maj, men din iakttagelse
är nog rätt. Till mycket hänger det nog samman med Abba, Björn Borg, Annika Sörenstam,
Freddy Ljungberg och inte minst Sven-Göran Eriksson. Jag vet ju av egen erfarenhet att
Anna Lindh också var ganska välkänd i brittiska medier.

Från en mer politisk synpunkt, eller snarare en slags "Polly Toynbee/New Statesman"-
synpunkt: ligger det inte också ett mått av "Sverige än en gång som förebild",
särskilt mot bakgrund av tilltagande desillusion med Blair/New Labour?

Jo, det stämmer, och särskilt naturligtvis i sådana medier som står till vänster om mitten.
Det är dessutom ofta specifika frågor som man är intresserad av: föräldraförsäkringen, till
exempel. Och även om vi inte var först med det: rökförbudet som kom den 1 juni. Likadant
med vissa EU-frågor. Men det fungerar också omvänt, för det har ju länge funnits ett rätt
livligt meningsutbyte mellan våra länder. Se till exempel på hur moderaterna nu intresserar
sig för hur Blair lyckades förvandla Labour till New Labour, hur man genomför en såpass
grundlig förändring av ett politisk parti.

Något om det lite dubbla i pressrådsrollen, dvs. att man är journalist med regerings-
uppdrag. Säg att jag är en nykläckt student som just fått mitt första frilansknäck av
Daily Telegraph, nämligen att skriva om "Sweden - The Dark Side": skattetrycket,
statens inblandning i privatlivet, sociala omhändertaganden, osv. Nu är jag också
lite naiv, så jag ringer dig inför min stundande Sverigeresa och ber om tips, kontakter,
osv. Hur kan du hjälpa mig?

I mitt uppdrag ingår att försöka bistå såväl svenska som brittiska journalister. Jag försöker givetvis
vara så professionell som möjligt i den rollen, även om jag för den skull inte alltid behöver gilla
det journalisterna skriver.

Det är alltså inte din uppgift - eller ens inklination? - att försöka rucka på eventuella
förutfattade meningar? Jag menar naturligtvis inte att propagera för någon partipolitisk
ståndpunkt, utan bara att försöka balansera upp hans inställning innan han åker? Säger
du alltså i princip bara: "OK, här är numret till Timbro. Trevlig resa!"...?

Nej, det är klart att man försöker förklara hur man ser på saker och ting, eller snarare, vilken
den officiella svenska ståndpunkten är i olika frågor. Ambassaden fungerar ju trots allt som en
del av den svenska utrikespolitiken, vilken i sin tur bestäms av regering och riksdag. Och det är
helt klart min uppgift att förmedla de synpunkterna, på samma gång som jag kan stå till tjänst
med de tips och kontakter som journalisten i fråga vill ha, eller kan finna nyttiga för de ändamål
han/hon har.
 
Till sist, du vet förstås att Djurgården heter "The Zoo" på engelska. Vad kan jag göra
för att övertyga dig om att framtiden heter GAIS?

Först måste väl GAIS försöka spela i samma division som Djurgården. Men jag tror inte du lyckas i
ditt uppsåt. Djurgårdare blir man inte, det föds man till.

"...försöka spela i samma division...". Den sved... Jag får väl ripostera nån gång med
en presentutgåva av Pär Rådströms Djurgården-essä, i gulsvart omslag...