|
Gunnar
Pettersson Hur ser han ut? Vad säger
andra om honom? Hur har han råd med sån fräck clip-art? Läs. Länkar Kontakt Maila. If you must. Man
Walking Hem. Extra Arkiv
|
PRESSYLTA REDUX
Press. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.
______________________________________________________ Tisdag 13 maj 2008 - : - Arbetets löner En ledig dag från
rättvisan, och jag får via Annina
Rabe via Isobel veta
mer om en för mig tidigare okänd
begåvning, Henrik Tideman,
och hans problem med, tja, med det mesta, tycks det
som, men särskilt då med frilansandet. Han har blivit refuserad, bland annat. Och även
om refuseringar kanske hör till de mildare formerna av brott mot mänskligheten, så
har jag instinktivt en viss förståelse för honom, liksom... nånstans... sådär... Och ändå inte. För i
nästa sekund ställer sig ens verkliga, norénliga jag upp säger åt detta talanglösa gamla
fnask att skaffa sig ett annat jobb. Tranströmers stol på AMS är ju ledig, för jösse
namn, skriv till dom och hör dig för, what’ve’ya got to lose? När jag la ner min
yrkesverksamhet som skribent för några år sen fanns en mängd faktorer med i
orsakskedjan, både i mitt privat- och mitt yrkesliv, men frilansandet i sig spelade en
mindre, om än inte oväsentlig, roll: inte så mycket som en källa till sårad stolthet på grund
av en massa refuseringar, utan i mycket högre grad som själva urmodellen för
ett opraktiskt liv och leverne, ett katastrofalt oekonomiskt sätt för en femtio-sort-of-fyraårig
skribent att förtjäna sitt uppehälle. Särskilt om man som jag bodde och
arbetade på viss distans från sina huvudsakliga arbetsköpare (som vi marxister
säger...). Men nånstans mitt i all
gröten har ju Tideman en poäng. Det brukade gälla för sant att frilansandet är ”a
young man’s game”. Numera har det uppenbart blivit ”a mug’s game”, helt enkelt. Och
det beror förstås på den ekonomiska kursändringen - nu genomförd, men i full
gång i den vevan jag la av - från 50-70% frilansbaserat till 70-80% (i vissa fall
100%) in-house-producerat, i synnerhet vad gäller de större etermediala
institutionerna: jag märkte själv effekterna på både SR och BBC. Men man såg det förstås
också på tidningarna, framför allt vad gäller frilanskontrakten, dessa underbara
contradictions-in-terms från en gyllene kultursommar anno dazumal. Och det slående
(särskilt för oss marxister..) är ju att denna utpräglat pappersrationella effektivisering (feel
the dead hand of accountancy) skedde mot bakgrund av allmänt blomstrande
samhällsekonomier, trygga tillväxtsiffror och en hysterisk löneutveckling på chefsnivåerna. Det
är en given lektion i överkursen i politisk ekonomi att studera frilansandets långsamma
död i en värld gjord av papper och eter, mot bakgrund inte minst av herr Andersons
nya diktum att det lönar sig att vara gratis. Det är det jag menar vad gäller
Tideman: rather you than me, kid... Måndag 12 maj 2008 - : - Rapport från rättvisans
väntrum Just hemkommen från en
dag tillbringad i medeltalets mitt. Vi inkallade sitter i ett stort, typ, lärarrum på
femte våningen i Old Bailey och är väl sådär tvåhundra till antalet, alltså
tillräckligt många för att det slumpmässiga urvalet ska få en definitiv samhällsrepresentativ
prägel, lite grand som ett upplägg för en Agatha Christie: här är den vilsne
bankdirektören, där är den finnige studenten, här är dom pratglada hemmafruarna från de
Boris Johnsonröstande förorterna, här är den judiske matte- läraren med sin yamulke
och den muslimska sjuksköterskan med sin slöja, där är killen med hästsvansen
som gillar sig själv bättre än någon annan gillar honom, som pratar med killen
som kan allt om trafikläget i stan just nu, och kvinnan vars man insisterar på att
laga sån tjusig mat varenda kväll (”karamelliserade lökringar”) och så, ja... Åsså jag,
då’rå... Säga vad man vill om
totalt händelselösa dagar, men det här var en av de mest intressanta totalt
händelselösa dagarna jag nånsin upplevt. Lördag 10 maj 2008 - : - I all hast... ...vill jag bara påpeka
att om ni bara ska läsa en sak om Amstetten och Joseph ”Försök se det från min
sida” Fritzl, så måste det förstås bli den ivrigt åväntade kommentar som Bengt O.
nu kommit med. Klokt och bra. Här över har, tack och lov, många reagerat på
liknande vis mot nationalkaraktärsblaha:et. Trots allt, ett samhälle som kan leva
med Fred West
mittiblandoss har sannerligen inte mycket att chockeras över
längre. Onsdag 7 maj 2008 - : - Twelve good men and true A “Pre-Scriptum” for Quinlan
Road, and others, who are using online translators to render the text below into English: don’t bother, I’ll do it for you
myself. The text does mention McKennitt v. Ash, but only in the context of “findings of
fact”: “...in criminal cases it is the jury’s - not, as in civil cases, the judge’s - main
task to establish ‘findings of fact’ (readers who followed the McKennitt v. Ash story will
recognise the term).” And that’s it. This is occasioned by nothing more dramatic than the
fact that I’m on jury service from next week. Now stop being paranoid and go and make
us all a nice cup of tea, there’s a good chap. ------------ Bortsett från den
obligatoriska skolgången är det ytterst sällan staten kan beordra, med hot om straff, en
medborgare att fysiskt infinna sig
vid given tid och plats. Det har skett vid två tillfällen
i mitt eget liv. Jag var nitton när jag brevledes beordrades infinna mig i Säve utanför
Göteborg för mönstring till värnplikten. Detta var nu inte fullt så allvarligt som det
lät, för krigsmakten och jag kom snart överens om att vårt behov av varandra var rätt
minimalt. Den andra gången var i
tidigare i år, när jag likaså brevledes anmodades infinna mig vid Old Bailey, den huvudsakliga
domstolen för brottmål, inte långt från slakthusen vid Smithfield (if you see
what I mean...), klockan nio på morgonen måndagen den 12 maj 2008.
Röstlängdslotteriet hade valt ut mig för juryplikt. ’Jury service’ är något som
vissa hälsar välkommet med bårlärkornas bloddrypande kvitter (”Ett
svartsjukedrama med giftmord, tack”) medan andra ser det som, tja, en slags värnplikt, ett
plågsamt och långrandigt avbrott i en tillvaro som inte har tid eller plats för spetsfundigheter
som brott, straff, guilt, innocence, dramatik, korsförhör, sammanbrott i
vittnesbåset... För, jag menar: what’s not to like...? Jodå, jag hör alltså till
den första kategorin - om det inte hade varit för att jag har så jävla ont om tid just nu.
Det är ett dilemma. Jag skulle nog kunna ”straffa mig ut” om jag la manken till: ett sätt
att klara sig ur juryplikt är förstås att stirra vilt omkring sig och fråga vakten om det är
OK att dra en lina koks härinne, eller...? Men jag vill ju samtidigt
gärna stanna kvar och se vad för hemskheter man ska avlägga dom över. Och det finns dessutom
en gräns på tio dagar, dvs två arbetsveckor: om rättegången beräknas vara
längre än så har man rätt att dra sig ur (detta för att undvika de legendariska
finansrättegångarna, till exempel, varav somliga kunde hålla på i elva-tolv år). Det finns ett problem till,
nämligen att man beläggs med drakonisk tystnadsplikt om vad som förekommit i
juryförhandlingarna. Det är därför många journalister inte gillar jury service: man får
inte skriva om det; brottsrubriceringen heter ’contempt of court’, lagtrots, och
fängelsestraff är inte ovanliga i sammanhanget. (Detta, för övrigt, till
skillnad från svensk praxis, där lekmannjuryn får säga mer eller mindre vad dom vill efter en
rättegång. När en engelsk journalist frågade jurymed- lemmarna i Christer Petterssonmålet
i juli 1989 om dom skulle funnit honom skyldig på samma bevis om Sverige
haft dödsstraff för mord, så svarade varenda en av dom ”nej”...) Men det som lockar mig mest,
mer t.o.m. än eventuell rättegångsdramatik, är ju ”Tolv edsvurna män”-aspekten av
det hela, dvs. att man rekryteras att arbeta ett skift vid ”the coal-face of democracy”. En rättegångsjury utgör nånstans momentet där
rättsstaten tar sin början: vid likheten
inför lagen, att dömas av sina slumpvis utvalda jämlikar, och framför allt vid det
narrativa tolkningsföreträdet: i brottmål är det juryns - inte som i civilmål, domarens -
huvudsakliga uppgift att etablera ”findings of fact” (ni som följt McKennitt v. Ash-historien
känner igen begreppet). Det är briljant teater, helt enkelt. More soon. Tisdag 6 maj 2008 - : - Meddelanden från
högkvarteret En liten ingress på SvD-kulturen idag fladdrade
förbi, men fastnade: “’Hermans sommar’ är en suggestiv
berättelse om förändring, åldrande och dödsrädsla.” Jag undrade till en början
vad ”dödsrädsla” har som inte ”dödsskräcken” lika väl kan leverera, men fattade
snabbt att ’Hermans sommar’ är en barnbok och att ”döds- rädsla” helt enkelt är
en tryggare form av dödsskräck. Dödsskräck med hjälm. Och det var General
Franco som snuvade
Cliff Richard på segern i Melodifestivalen 1968. Och här är en av mina
nya favoriter, ticTOC (en
betaservice tills vidare; kommer inte ihåg var jag
hittade den, var det hos Erik?).
TOC-tjänster nåt av det bästa som internätt kommit med, i
min humbla åsikt. Nästa vecka blir det
förmodligen inget postat här på Pressylta, för jag har juryplikt. Man kan ju alltid
hoppas på en saftig mordrättegång, men det kan också hända att man blir diskvalificerad
av olika skäl. Jag återkommer om detta vad det lider. Måndag
5 maj 2008 - : - It wasn’t the Standard wot won it (+) Maj börjar bra sa han
som trodde det var juni. Liksom. Martin
Allen-historien är en läckerbit, som jag nog
får återkomma till: särskilt det här med hur amatörmässiga falsifikaten var, och
att man av ”hälsoskäl” beslutat inte bringa Allen till åtal. Som det heter i
detektivromanerna: hmmm... Och Guardian/Tesco-historien
är en annan principiellt matig sak
(läs bl.a. också Steven
Glover i Indy idag: skrålla ner till ”Whoever
will Tesco want to sue next?”). Men
först får vi nog klara undan det här med borgmästarvalet,
The Dawning of the Age
of Boris, och förorternas hämnd på innerstan. För det är vad som hände i
förra veckan.
Det bälte av London som ligger mellan den gamla ringvägen (North/South Circular)
och den nya (M25) är fullt av småaktiga, gnälliga, hämndlystna, rädda och avundsjuka
små varelser som bor i radhus och som har en Ford Mondeo parkerad utanför
och som tycker det finns för mycket polacker och som tror att Rigoletto är en
av mupparna och som, ja, liksom, sådär... Förortsmänniskor.
Varför hatar vi dom så mycket, vi sofistikerade och intellektuella innerstadslesbiska
multikultikommunister? Jo - och detta är ju en stor och blaffig ironi, in
this day and age - därför att dom tror
på vad som står i tidningarna, framför allt i Evening Standard, där
Andrew Gilligan drivit
en kampanj som gick från välgrundad och
hard-hitting journalistik till ren och skär valpropaganda å Boris Johnsons
vägnar, en
urartning som varit lika fascinerande att följa som den med veckorna blivit
ett allt större
pressetiskt frågetecken. Det vill säga, till vilken grad bör en
monopoltidning som
Standard tillämpa - om alls - public serviceprinciperna om objektivitet och
balans? Tidningen
har alltså, med all önskvärd tydlighet, aktivit avstått från att gräva i Boris Johnsons
förflutna. Nej,
det var naturligtvis inte bara en tidning som vann valet åt Boris, särskilt
inte en tidning
- och här är ironi nr 2 - som det går så illa dåligt för, ekonomiskt. Frågan
är om
den överlever särskilt länge till (chefredaktören Veronica Wadley lär vara på väg till The
Mothership, Daily Mail). Men deras anti-Ken-kampanj kommer att bli
ett studieobjekt
för medianer i många år framöver, den saken är klar. (PS:
På tal om vilket. Det är naturligtvis inte bara pressetiska frågetecken man
kan resa
runt Standards kampanj, utan i allra högsta grad kommersiella också. Varför, som
monopoltidning on the skids, så till den milda grad gå in för att alienera
mer eller mindre
halva stan? Det finns alltför tydliga tecken på att fler och fler helt enkelt
vägrar köpa
tidningen längre, i takt med att den blivit Daily Mail-without-the-jokes. Och
det är
faktiskt rätt synd. They’re missing a trick, som det heter). Fredag 2 maj 2008 - : - Kamrater,
mötesdeltagare...! Jag vill på förekommen
anledning meddela att det ser ut som om vi får Boris som ny borgmästare i
London. Shit. Jag skriver detta tidigt fredag kväll, resultatet låter vänta på sig. Men det
ser inte bra ut. Så med Vladimir Iljitj Lenins klassiska ord: ”Shto djelatj?” eller på svenska, ”Vad fan gör vi nu, grabbar?” Att flytta blir
självklart, men vart? -”Manchester,” föreslog sonen. -”Tjotahejti Norra,” bidrog hustrun med.
-”Vad är det för fel på Rimini?” sa jag. Jag återkommer när
beslutet fattats. |
